Nyfikenhet och research som grund för trovärdiga karaktärer
Du har huvudpersoner i alla åldrar och av alla kön, hur arbetar du fram trovärdiga gestalter med så olika erfarenheter?
Allt bottnar i en inneboende nyfikenhet: jag gillar att observera människor. Eftersom jag har journalistbakgrund har det alltid känts naturligt för mig att intervjua folk, det är ett sätt för mig att bygga upp en karaktär. Och så tycker jag om att göra research, därför brukar jag följa Olof Lagercrantz råd: Ju mer man vet, desto bättre blir ens språk. De gånger jag hållit skrivarkurser brukar jag alltid inskärpa i eleverna vikten av att göra anteckningar; man kommer aldrig ihåg så mycket som man tror. Och det allmängiltiga uppnår man uttryckligen genom stor precision i detaljerna.
Människorna i samhällets utkant
Dina huvudpersoner rör sig ofta i samhällets periferi. Vad drar dig till de här perspektiven och de människor som sällan syns i rampljuset?
Det enkla svaret är kanske: för att det är svårt att blunda för det faktum att den rådande samhällsutvecklingen gör att klyftorna i samhället vidgas. De senaste åren har jag haft arbetsrum i Berghäll och har under den tiden sett stadsbilden förändras radikalt på kort tid; just nu är det som bekant väldigt många unga, framför allt män, som mår dåligt. Att på vägen till jobbet se den flera hundra meter långa matkön slingra sig längs Helsingegatan gör en inte bara sorgsen utan också ödmjuk. Det får en att inse hur många människor det finns vars röster och berättelser vi aldrig får höra. Att försöka lyssna in dem känns i dagens värld som en viktigare uppgift än någonsin.
Litteraturen som väg till gemenskap
Många av novellerna berör relationer och möten människor emellan. Vad vill du säga om vårt behov av gemenskap i dagens samhälle?
Med risk för att hemfalla åt floskler tror jag att behovet aldrig varit större. Pandemin satte djupa spår i oss alla och det osäkra världsläget gör inte saken bättre. Det talas mycket om polariseringen i samhället idag, både här hemma och ute i världen, och tveklöst är det så att många lever i sin egen bubbla. Som författare hävdar jag att litteraturen fortsättningsvis är ett oslagbart sätt att spräcka den och få inblick i nya världar. Att se omgivningen ur andra perspektiv.
Tystnadskulturen och generationsskillnader
Många av novellerna handlar om tystnaden i familjer eller mellan vänner. Varför har vi så svårt att närma oss varandra?
Jag tillhör en generation, kanske den sista, som fortfarande var präglad av krigsgenerationen, av deras traumatiska erfarenheter och den tystnadskultur som blev resultatet. Den längsta novellen i boken tangerar delvis detta, och blir samtidigt en tillbakablick på åttiotalet – det är också den enda av bokens berättelser som inte utspelar sig i samtiden. Mot bakgrund av det jag själv minns från den epoken tycker jag det finns oerhört mycket i dagens Finland som blivit bättre, också på den punkten. Visst, vi finländare kan fortfarande lida av kollektiv tunghäfta ibland, men den yngre generationen kan diskutera det mesta idag. Eller så ser det åtminstone ut ur mitt boomer-perspektiv.
Från blyga debutanter till estradörer
Hur ser du på det litterära landskapet idag jämfört med när du debuterade år 1990.
Jag beskrev ingående skillnaderna i en text i boken ”Åren” (2022). Det mesta i den litterära världen är annorlunda idag; på den tiden fanns ju inga sociala medier, inga bokmässor, knappt ens några uppträdanden. Jag tänker fortfarande ibland på Veijo Meris ord om att författare är människor som har svårt att uttrycka sig och därför blir sådana som uttrycker sig. Med andra ord: många författare är blyga till naturen och hade det eventuellt lättare för trettio år sedan då ingen krävde att man skulle slå sig ner på en scen och samtala avslappnat om sitt verk inför hundratals åhörare. Men själva arbetet har däremot inte förändrats nämnvärt; skrivandet är fortfarande en lika ensam, känslig och slitsam syssla.
Helsingfors som litterär huvudperson
Helsingfors spelar en central roll i boken – nästan som en egen huvudperson. Vad betyder staden för dig personligen, och hur har du velat gestalta den i novellerna?
Som infödd helsingforsare är staden förstås oerhört viktig för mig – samtidigt som jag också väldigt gärna reser härifrån när tillfälle ges. Det var faktiskt först efter att min bror Kjell Westö och jag skrivit ”Åren” som jag insåg att jag faktiskt skildrat Helsingfors i påfallande många dikter, noveller och krönikor. Särskilt angeläget känns det ändå att göra det idag då det skrivs rätt få Helsingforsberättelser på svenska överhuvudtaget. Min förhoppning är att novellerna därför ska locka många läsare.
En stad av möten – favoritplatsen Ode
Vad är din favoritplats i Helsingfors?
Oj, det finns så många. Men apropå vårt behov av gemenskap så känner jag mig lite rörd varje gång jag kliver in på centrumbiblioteket Ode, och slås av vilken samlingsplats det blivit. En sann träffpunkt. Jag tror att min framlidne svärfar Claes Andersson, som i egenskap av kulturminister var med och initierade projektet, skulle ha blivit extra glad om han sett biblioteket idag.
Hemliga pärlor och blomstrande parker
Har du någon hemlig pärla i staden du vill dela med dig av?
Så hemlig är den ju inte, men Björnparken i Berghäll har i sommar varit särskilt tilltalande. Gatorna har varit avstängda för trafik och i stället prytts av stora blomsterinstallationer, en ny, mysig utomhusbar har lockat mängder av folk, liksom dansbanan strax intill. I september ordnades det dessutom en filmfestival i parken. Stundom har det känts som om man befunnit sig i Berlin! Överlag är stadens trädgårdsmästare värda en eloge: jag tror jag aldrig sett en lika prunkande stad som i år. Tölöviksparken är ett annat exempel på detta. En alldeles underbar, paradisisk oas.
Översättarens blick skärper författarens språk
Du jobbar också som översättare från finska och engelska till svenska, hur påverkar det ditt författarskap?
Översättandet har skärpt mina verktyg, framför allt språket. Men också min syn på struktur och komposition. Att se helheter. Och att uppskatta det tajta, redigerade. Som översättare blir man ohjälpligt varse onödiga longörer. Eller inser när bokens redaktör haft en sämre dag. Man blir mer uppmärksam på texten, helt enkelt. Kanske också mer av en perfektionist. På gott och ont.
The post Mårten Westö om skrivandet, tystnaden och Helsingfors som huvudperson appeared first on S&S Litteratur.